Sverige åt Svenskarna – Svenskarna åt Sverige! av Per Albin Hansson

”Leve fosterlandet, det Sverige som en gång skall bliva ett gott hem för alla svenskar!”

Hurraropen ekade mellan husväggarna på Stockholms stortorg en höstkväll 1924. Det låg vilja, beslutsamhet och löfte i det levet.

Dagen efter voro de ”fosterländska” storögda och deras förundran avspeglades i deras tidningar. Levet för fosterlandet hade höjts på ett socialdemokratiskt valmöte och den kraft som i höstkvällen burit det ut över gamla staden kom ur arbetarbröst. Vad hade hänt? Man var förbryllad, kunde knappast fatta att sådant var möjligt. Ty så ha de ”fosterländske” vant sig vid att betrakta arbetarna såsom någonting utanför fosterlandet, att de kände det som om de fråntagits ett patent när fosterlandet hyllades på ett socialdemokratiskt valmöte. En och annan av de ärligaste bland dem försökte mänga in litet glädje i sin förvåning.

Händelsen är lärorik.

Sverige har ända fram till 1911 varit ett högerstyrt land och ända fram till 1919 behärskade högern majoriteten i första kammaren. Högern representerar de besuttna och privilegierade. Som politiskt maktägande kände den sig förpliktad att värna fåtalets intressen. Omsorgen om de mångas och fattigas behov brydde den sig icke om i annan mån än den därtill blev tvingad. Man talade mycket om fosterlandet, fördömde och straffade de ”fosterlandslösa”. De två nationerna inom samma land voro en verklighet. Mindretalet kände sig kallat att styra, flertalet ansågs vara till endast för att tjäna och träla.

Genom den stora författningsrevisionen bröts äntligen det politiska fåtalsväldet. Men den gamla andan lever kvar. De besuttna och privilegierade anse sig alltfort vara de enda rätta styresmännen och den starka ställning, som det sk. småfolket numera förskaffat sig i politiskt avseende, kännes av de utvalda som ett intrång på deras marker. De stora arbetande klasserna, som producera välståndet, betraktas av de ”fosterländske” alltjämt såsom någonting utanför gemenskapen. Ja, man kan rent av förmärka en stegrad fientlighet mot den organiserade arbetarklassen sedan denna förskaffat, sig en betydande politisk ställning. Denna fientlighet har t.o.m. smittat av sig inom grupper, som tidigare vid arbetarklassens sida stredo för en demokratisk ordning. Den borgerliga samlingen under gemensamma partibeteckningar vid landstingsvalen i september är ett utslag av denna fientlighet, parad med fruktan för att arbetarna skall rycka fram till en dominerande ställning inom svensk politik. Man vill förbehålla styrelsen åt ”de borgerliga”; de besuttna och välbeställda betrakta fosterlandet som sitt. Där vilja de styra och ställa.

Därför känna de sig icke glada när arbetarna höja leven för fosterlandet. Dessa leven klinga i deras öron som en stridssignal. Däri ha de icke så orätt. ”En de rövat vårt land, vi erövra det igen”, sjunger arbetarungdomen. Den politiska demokratin har ännu icke fått sin motsvarighet i socialt avseende. Sverige är alltjämt ett klassamhälle, där de stora massorna lever i betryck och otrygghet. Sverige är ännu icke det goda hemmet för alla svenskar. För att det skall kunna bli detta måste det helt erövras av och åt folkets stora massa. I täten på denna erövrarstråt går den svenska socialdemokratin och dess lösen är: Sverige åt svenskarna svenskarna åt Sverige!
***

Sverige åt svenskarna svenskarna åt Sverige! Det är här fråga om en ömsesidig erövning.

Det är icke blott folket som skall erövra landet, landet skall också erövra folket.

Det har talats nog och övernog om fosterlandet. Kunde de stora orden göra det, då skulle förvisso fosterlandskärleken lysa i Sverige med ett rent av bländande ljus. Men kärleken läres icke och fosterlandskänslan kan icke predikas i hjärtana. Den växer fram och ligger väl latent hos de flesta människorna. Men den kan stängas inne, göras ofruktbar i brist på sporre, förtvina emedan den icke får näring.

Människorna i betryck uppfyllas för mycket av sina egna bekymmer; hos den styvmoderligt behandlade dövar vantrivsel och bitterhet hemkänslan. Men omvårdnad alstrar hemkänsla, rättvisa förjagar bitterhet och skapar förtroende, meddelaktighet föder medansvar och samhörighetskänsla.

Redan den med författningsrevisionen skapade politiska likställigheten och därav följande större meddelaktighet i samhällsstyrelsen för de medborgargrupper, vilka tidigare pga. streck och graderingar känt sig tillbakasatta och missgynnade, har inom dessa grupper medfört en mycket påtaglig stegring i deras känsla av medansvar och samhörighet. Det gäller att gå vidare på samma väg och genom social omvårdnad giva de socialt missgynnade en ännu starkare känsla av samhörighet med och ansvar för fosterlandet.

Men skall detta strävande bära riklig frukt gäller det att gå till verket med ett förstående sinnelag, varmt hjärta och villig hand. Det duger icke med grinighet och småaktighet eller välgörenhetslater. Den som betraktar sin medverkan i det sociala reformarbetet såsom en offergärd kan icke förläna sin insats den kraft och känsla, som lyfter detta arbete till att bli gärning. Det blir i stället småaktig beräkning och plotter och när reformen äntligen kommer äro alla så leda åt all småsynthet och motvillighet, som måste övervinnas, att icke ens de, som ha mest gagn av reformen, orkar glädjas åt framsteget. På det sättet skapar man icke medborgaranda och hemkänsla, det är icke så man erövrar svenskarna åt Sverige.

***

Den ministär av frisinnade och liberaler, som efterträdde den socialdemokratiska regeringen, har av de breda folklagren mottagits med kyla eller misstroende. Folkstyrelsens och framstegets fiender har däremot icke kunnat dölja sin glädje. Högerns ledare gav omedelbart efter regeringsskiftet uttryck åt sina förhoppningar om, att ministären Ekman skulle komma att bli inledningen till en borgerlig samlingspolitik, på vilken högern till följd av sin styrka skulle kunna få ett avgörande inflytande. Den demokratins marodör, som skaffat sig makten över den största liberala tidningen på västkusten, har också hälsat C. G. Ekman såsom mannen som skall göra’t.

Grundlösa äro dessa förhoppningar icke. Den nuvarande statsministern har under hela sin offentliga verksamhet framträtt såsom enveten antisocialist och efter sprängningen av det liberala partiet är det hans anda, som präglat den borgerliga demokratins riksdagsinsatser. Denna anda har tagit sig uttryck icke blott i en vid varje lägligt tillfälle proklamerad fientlighet mot allt, som kunde misstänkas ha en socialistisk syftning, utan också i en fientlighet mot den organiserade arbetarrörelsen som framträtt såväl vid utformandet av direktiven för arbetslöshetshjälpen som vid behandlingen av den socialdemokratiska regeringens förslag till förbättrad socialförsäkring. Man blev efter erfarenheterna från den senaste riksdagen heller icke överraskad när hr C. G. Ekman vid sitt första offentliga tal efter regeringsskiftet förkunnade, att inom den borgerliga vänsterns led har reformintresset oupphörligt kommit ”i konflikt med deras egen offervilja”.

Det yttrandet avslöjar varför den socialdemokratiska regeringen, under sina ansträngningar att förverkliga ett i sig självt ganska moderat reformprogram, 1 icke blott stött på högerns öppna motstånd utan också haft att kämpa mot en ovillighet från den borgerliga vänsterns sida, som nästan verkat trakasserande. Men det yttrandet gör också begripligt, att vännerna till en radikal folklig reformpolitik icke kunna knyta några förhoppningar till den Ekmanska regeringen, även om denna försöker bevara vänsteretiken. De som själva hunnit den ställningen, att de betrakta medverkan till folkliga reformer såsom ett offer, kunna icke vara skickade att ”la ledningen av den politiska utvecklingen” i ett land, där till för blott några år sedan pga. högermajoriteten i första kammaren något mera betydande socialt reformarbete icke kunnat bedrivas. Från deras sida kan icke vara att förvänta någon kraft i initiativ eller utförande när det gäller just det arbete, som skulle giva till resultat större trygghet och ökad hemkänsla för de betryckta i vårt land. Man kommer icke att göra mera än vad man känner sig direkt pressad till. Det blir försinkning och försumpning där det i stället hade kunnat vara på samma gång raskt och metodiskt framåtskridande. Det blir bitterhet och olust i sinnena i stället för den arbetsglädje och verksamhetslust, som nu borde väckas till liv inom folket för förverkligandet av det som en gång var gemensamt för hela demokratin.

Är detta riktigt framstår den Ekmanska regeringen icke såsom en hjälpare utan som ett hinder i arbetet på att erövra Sverige åt svenskarna och svenskarna åt Sverige. Det är då av så mycket större vikt, att alla de, som vilja framgång i detta arbete, spänna sina krafter till det yttersta för att förskaffa landet en styrelse, som vill sätta in hela sin kraft i en politik med och för folket. Landstingsvalen i september erbjuda ett tillfälle till en kraftyttring av största betydelse.

***

Det har varit en stående anklagelse mot socialdemokratin att den fört klasspolitik. Även mot den socialdemokratiska regeringen slungades denna anklagelse ut med lämpliga mellanrum. Excellensen Ekman försökte i sitt Örbyhustal giva belägg för anklagelsens riktighet genom en hänvisning till arbetslöshetspolitiken. Enligt hans mening skulle denna ha avslöjat en motsättning mellan å ena sidan samhällets allmänna krav och å andra sidan ”de socialdemokratiskt organiserade fackorganisationernas specialintressen”. De socialdemokratiska regeringarna skulle här ha ställts inför svårigheten att tjäna tvenne herrar och i sitt bryderi offrade de socialdemokratiska regeringarna de allmänna intressena för fackorganisationernas specialintressen! Detta blev visserligen icke direkt utsagt, men vilket intryck herr Ekman ville framkalla kan man icke vara i tvivelsmål om.

Det skulle föra mig på sidan om mitt ämne om jag här tog upp en diskussion om arbetslöshetsdirektiven. En sådan diskussion är heller icke behövlig. Att herr Ekmans resonemang är felaktigt förstår envar, som tagit reda på vad som hände 1923 och 1926. 1 själva verket var icke vid någotdera tillfället fackorganisationernas specialintressen med i spelet. Dessa hade avkopplats redan 1922, då man vid kompromissen om arbetslöshetsdirektiven enades om att vid allmänna konflikter alla inom det yrke, som berördes av konflikten, skola avstängas från arbetslöshetshjälp.

Vad som vållade den socialdemokratiska regeringens avgång 1923 var att den icke kunde vara med om att driva denna avstängningspolitik så in absurdum, att även arbetare, vilka icke haft anställning inom det i konflikt indragna facket på ända upp till två år och däröver, skulle berövas rätten till arbetslöshetsunderstöd eller nödhjälpsarbete. Orsaken till den socialdemokratiska regeringens avgång 1926 var att den vägrade ta ansvaret för att vid konflikt på någon enstaka arbetsplats, utan inflytande på de allmänna arbetsoch löneförhållandena, arbetslösa skulle tvingas till strejkbryteri eller mista sin rätt till arbetslöshetshjälp.

Vad de socialdemokratiska regeringarna vid dessa tillfällen hävdade var inga fackorganisationernas specialintressen, utan allmänt humanitära principer för samhällets förhållande till nödställda medborgare. Hävdandet av dessa principer framstår såsom ett betydande samhällsintresse för dem, vilka vilja knyta alla medborgare fastare till samhället, ty den hårt behandlade känner sig utstött och den utstötte behärskas av känslor, som icke kunna vara kärlekens.

Vill man försvåra eller omöjliggöra en sammansmältning av arbetarsolidariteten med den allmänna samhällssolidariteten, så kan man icke finna ut något effektivare än att göra strejkbrytaren till exponent för den senare. Det var därför också ett samhällsintresse av första ordningen, den socialdemokratiska regeringen ville värna, när den sökte förhindra, att man ställde den solidaritet, som fostrat och lyft arbetarklassen till dess nuvarande ställning i samhället, i motsättning till de allmänna intressena.

Överhuvud taget befann sig aldrig de socialdemokratiska regeringarna inför svårigheten att tjäna tvenne herrar. För dem stod hänsynen till arbetarklassens intressen icke i någon motsättning till bevakandet av de allmänna intressena; tvärtom ingick det ena som del av det andra. Om någon klasspolitik eller klassbundenhet var det aldrig fråga. De socialdemokratiska regeringarna ville så långt omständigheterna möjliggjorde detta tillgodose alla medborgargruppers berättigade intressen; för dem låg det allvar i talet om att göra Sverige till ett gott hem för alla svenskar. Därom vittnar deras insatser.

***

De socialdemokratiska regeringarna har såväl 1921 som 1924 kommit till såsom en nästan ofrånkomlig konsekvens av valen till andra kammaren. Vid båda tillfällena visade väljarfolket genom större anslutning än tillförne kring socialdemokratin, att det önskade en klart demokratisk reformpolitik. Det framstod som en förpliktelse för det socialdemokratiska partiet att så vitt på detsamma ankom tillse att väljarfolkets vilja kom till uttryck i regering och riksdag. Men väljarfolket hade icke givit socialdemokratin majoritet och en socialistisk politik i specifik mening kunde alltså icke föras. De socialdemokratiska regeringarna trädde därför in för program, vilka visserligen och naturligtvis låg i linje med socialdemokratins allmänna strävanden men som modifierats med hänsyn till behovet av understöd från den borgerliga demokratins sida. Någon tanke på en socialistisk demonstrationspolitik fanns icke; det gällde att vinna resultat, som kunde skänka folket lättnader i betrycket och en känsla av trygghet i existensen.

Den regering som framgick ur andrakammarvalen 1924, hade till främsta uppgift att bringa försvarsrevisionen till fullbordan. Det lyckades också den socialdemokratiska regeringen att vid 1925 års riksdag samla hela vänstern kring en lösning, som innebär betydande lättnader såväl i fråga om kostnaderna som beträffande värnplikten.

Hur betydelsefullt än detta resultat var utgjorde det dock endast ett utav dem, den socialdemokratiska regeringen hoppades kunna åstadkomma. Av största betydelse var att sörja för en god social omvårdnad.

***

För arbetarna inom industri, handel, sjöfart etc. är det icke i första hand inkomstens knapphet, som gör sinnet tungt och oroligt. Arbetaren har fått lära sig försakelsens konst. Han kan finna sig i att avstå från åtskilligt av vad livet har att bjuda. Han skulle kunna känna sig relativt lycklig även under torftiga förhållanden blott han visste, att den knappa inkomsten var säker, att han för sig och de sina hade det nödvändiga icke blott för dagen och morgondagen utan också framgent. Men han vet av erfarenhet att existensen är otrygg, att det en vacker dag kan uppstå stockningar i näringslivet, att fabrikerna nödgas slå igen, att arbetsstyrkan icke kan sysselsättas. Arbetslösheten står ständigt som en hotande möjlighet, och krisaren ha lärt att arbetslösheten kan bli årslång, ja mer än så. Vad arbetslösheten har i följe är alltför väl känt bland arbetarna för att de icke med den största oro skulle motse den dag, då det icke finns användning för deras arbetskraft. Det är det ständiga hotet, att han skall berövas möjligheten att sörja för sin och de sinas nödtorft, som framför allt hos arbetaren framkallar känslan av otrygghet.

I arbetslöshetsförsäkringen se vi ett medel att häva denna otrygghetskänsla. Bered arbetaren tillfällen att under tider av arbetstillgång med kraftigt stöd från det allmänna skapa en försäkring, som han i tider av arbetsbrist kan förlita sig till, och mycken oro skall varda förjagad. Vet arbetaren att han även under de tider, då han icke kan beredas arbete, kan något så när hålla borta nöden från hemmet, skall det komma över honom en känsla av trygghet, av rotfasthet, som endast kan verka befruktande på samhällskänslan.

Det sociala reformprogrammet omfattade förbättringar i socialförsäkringen och jordreformer. Det avsåg att åt dem, vilka leva rotlösa och i betryck, skapa trygghet och lättnad.

Den socialdemokratiska regeringens planerade förslag till arbetslöshetsförsäkring mötte under den förberedande parlamentariska handläggningen invändningar av den art, att regeringen hoppades kunna genom ytterligare beredning samman med representanter för andra partier bringa frågan i ett gynnsammare läge till nästa års riksdag. Den avstod därför från att vid årets riksdag framlägga ett förslag, som den på förhand visste att den borgerliga majoriteten skulle nedvotera. Den socialdemokratiska regeringen fick icke fortsätta sitt arbete med ärendet. Vad öde herr Ekman tillämnar det vet man icke. Men det är all anledning att låta honom vid landstingsvalen känna att det blåser vänstervind, att folket vill se sina närmast liggande krav förverkligade.

Liksom arbetslöshetsförsäkringen syftade de av den socialdemokratiska regeringen framlagda förslagen till förbättring av olycksfalls och sjukförsäkringen och till införade av moderskapsförsäkring till att öka känslan av trygghet hos de medborgargrupper, för vilka avbrott i den jämna arbetsinkomsten verkar mest förstörande. Under ohållbara Förevändningar om brister i utredningen fann de frisinnade möjligheter att i väsentliga stycken göra regeringens avsikter med dessa förslag om intet. Men de krav, som på dessa Punkter har rests, tillhöra, liksom kravet på en förbättrad folkpensionering, de nödvändigheter, som man icke kan komma förbi, därest man verkligen vill att folket skall ha någon känsla av trygghet och trivsel i eget land.

De jordreformer, som upptogs på det socialdemokratiska regeringsprogrammet, syftade till att för de beroende och otrygga på landsbygden skapa en motsvarande trygghet, som den förbättrade socialförsäkringen avsåg att bereda andra stora lager av det arbetande folket. Även om efter den stora kristiden arbetsbristen gör sig kännbar även på landsbygden så är dock trygghetsproblemet där i stort sett ett annat. Där gäller det att skaffa de jordlösa jord och förhjälpa dem till en tryggad utkomst, där gäller det att skydda dem, som bygger hem på ofri grund eller arbetar i annans jord mot godtyckte och obillighet, där gäller det också att hjälpa de små självständiga brukarna i deras strävanden att göra sina jordbruk bärande.

I sina strävanden för landsbygdens folk hade den socialdemokratiska regeringen större framgång än i sina försök att ernå en effektivare socialförsäkring. Genom den vid 1925 års riksdag genomförda lagstiftningen om förbud mot bolags jordförvärv direkt eller genom bulvaner har faran för jordbrukarklassens tillbakaträngande i stort sett avvärjts. Den vid samma riksdag beslutade nya ensittarlagen öppnade möjligheter för 30 å 35.000 lägenhetsägare att friköpa sina hem. Vid 1926 års riksdag utsträcktes denna friköpsrätt till lägenheter på kyrklig jord. Vid denna riksdag skapades också genom den nya åborättslagen ökade tillfällen för obemedlade att ägna sig åt jordbruk under betryggande former och samtidigt antogs den nya jorddelningslagen, av värde för främjandet av en ändamålsenlig nybildning av jordbruksfastigheter. Genom upphävandet av legostadgan har från den stora tjänande klassen på landsbygden borttagits ett slavmärke, för vars utplånande socialdemokratin länge kämpat, fastän det först nu kunnat vinnas majoritet härför i riksdagen.

Men den socialdemokratiska regeringens program för att bereda det arbetande folket på landsbygden en tryggare ställning var ingalunda uttömt med vad som blev av riksdagen bifallet. När regeringen störtades hade den bland annat under förberedande ett förslag till en social arrendelag, till gagn och skydd för den stora nu under bolags och godsägares godtycke lidande arrendators och torparklassen.

Alglösafallet, då en arrendator hänsynlöst av bolagetjordägaren vräktes från det hemman, där han och hans förfäder under tre århundraden nedlagt sin möda, kastade ett bjärt ljus över arrendatorers och torpares ställning. Det är icke ensamt i sitt slag, även om kanske brutaliteten icke alltid träder så bryskt i dagen som vid Älglösa. Den sociala arrendelag, som regeringen hade för avsikt att framlägga för nästa års riksdag, avsåg att giva arrendatorer och torpare en ställning, vilken ifråga om trygghet och oberoende skulle likna den självständiga bondens.

På det socialdemokratiska aktionsprogrammet står också en utsträckning av kolonisationsverksamheten till bygder, där kolonisten kan ha bättre utsikt till tryggad utkomst än på ställen, dit denna verksamhet hittills huvudsakligen varit förlagd. För denna verksamhet behöver enskilda stora jordägare förmås att avstå jord mot rimligt vederlag. Där kräver socialdemokratin expropriationsförfarande om det skulle visa sig omöjligt att på annat sätt skaffa den för nybildning av jordbruk behövliga jorden.

För de mångas trivsel och utkomst får den enskildes egoism vika. Svenskar, som längta efter arbete i jorden, böra kunna beredas tillfälle att tillfredsställa sin längtan i svensk jord.

Det har icke varit min avsikt att här skildra de socialdemokratiska regeringarnas verksamhet. Det skulle ha krävt en helt annan uppläggning av ämnet och ett vida större utrymme. Här har icke ens berörts dess insatser i sparsamhetspolitiken, vilka bland annat möjliggjort sänkning av såväl de direkta som de indirekta skatterna. Även insatserna på de områden, vilka blivit berörda, ha behandlats endast mycket summariskt. Jag hoppas emellertid ha nått mina avsikter. Dessa voro, dels att visa hur ogrundat det är att tala om ett ensidigt industriarbetareintresse hos de socialdemokratiska regeringarna och dels att giva en antydan om, vad vi anse vara närmast nödvändigt för att skapa trivsel och trygghet i det svenska hemmet.

Det är kanske försiktigast att kursivera orden: närmast nödvändigt. Jag vill nämligen för ingen del framkalla den föreställningen, att en förbättrad socialförsäkring och vissa jordreformer skulle vara tillfyllest för skapandet av en tillfredsställande social ordning. Härför fodras förvisso mera djupgående förändringar i bestående förhållanden. Så länge den ekonomiska makten är samlad hos ett fåtal, så länge folket saknar effektiv kontroll över de för dess välstånd viktigaste produktionsmedlen, så länge har icke den politiska demokratin fått den utfyllnad av social och ekonomisk demokrati, som måste komma innan Sverige kan sägas vara helt svenskarnas.

Men nu räcker det med att inrikta sig på det närmast nödvändiga, det som är mest oundgängligt för folkets trivsel och trygghet. Kan tillräcklig samling vinnas härom har garantier skapats för betydande framsteg, till glädje för de betungade och till gagn för landet. Och den samlingen måste ske kring socialdemokratin. Av högern är intet gott att vänta för framstegets sak. Bondeförbundarna skilja sig när det gäller socialt sinnelag föga från högern, Och den borgerliga demokratin har vid de stundande valen slagit följe med höger och bondeförbundare. Visserligen försäkrar man, att kartellbildningen vid landstingsvalen icke innebär något uppgivande av de samverkande partiernas politiska självständighet. Men dessa kartellbildningar ha ju tillkommit i klart angivet syfte, att söka hindra socialdemokratisk framgång och om möjligt minska socialdemokratins inflytande. I detta syfte skänka de frisinnade och liberala sina överskottsröster åt högern. Resultatet härav kan endast bliva ett, nämligen ett försvagande av demokratin och ett stärkande av demokratins fiender. Liberalerna medgiva själva i sitt medlemsblad, att de borgerliga vänstergrupperna kunna, med sina röster medverka till en sig närmande högermajoritet i första kammaren”. Högern går också till val i den glada förhoppningen, att kunna grundlägga ett nytt högerns förstakammarvälde. Endast genom samling kring socialdemokratin kan demokratins sak värnas och högerns planer göras om intet.

Och dessa planer måste omintetgöras. Finge högern (jämte bondeförbundet) majoritet i första kammaren skulle detta betyda ett återfall i den stillaståendets politik, som vi alltför väl känna från den gamla förstakammarhögerns välde. Det sociala reformarbete, som folket hoppats på såsom en följd av författningsrevisionen, skulle stoppas. Ett effektivt fullföljande av arbetet med jordreformerna bleve också omöjliggjort. Och inom det på sina förhoppingar bedragna folket skulle bitterheten och olusten växa. År skulle förspillas, som kunde ha gjorts fruktbärande för strävandena att erövra svenskarna åt Sverige.

Men föreligger det då någon som helst risk för framgång åt högerns förhoppningar? Med tanke på vad som hände då svenska folket senast gick till landstingsval vågar man icke utan vidare svara nej på den frågan. Högern gjorde då en vinst på omkring 130 landstingsmandat och det var liberalerna och frisinnade, som fingo betala fiolerna. Denna förskjutning i landstingens sammansättning har icke varit utan inflytande på första kammaren och en ny liknande förskjutning skulle föra högern ett gott stycke närmare det åtrådda målet. Kunde därjämte de frisinnades och liberalernas överskottsröster förhjälpa högern till ytterligare vinster på socialdemokratins bekostnad vore kanske spelet vunnet.

Emellertid är det icke troligt att demokratins vänner skola låta högerns förhoppningar i någon mån gå i uppfyllelse. Högerframgångarna 1922 berodde delvis på den otroliga slöhet väljarna den gången visade. Medan 897.595 röstberättigade deltog i valen satt 1.491.345 likaledes röstberättigare hemma. Av fem röstberättigade röstade endast två. En så häpnadsväckande slöhet är väl knappast tänkbar i år.

Man gör dock klokast i att aldrig känna sig säker och vännerna av en folklig reformpolitik ha all anledning att vara verksamma före valet.

Icke minst gäller det att lära väljarna förstå att landstingsvalen ha politisk betydelse. Visserligen talar man från liberalt håll så vackert om, att det i första hand gäller att finna duktigt folk för landstingens egentliga arbete. Men det finnes säkerligen ingen svårighet att tillgodose önskemålen i detta avseende, utan att förgäta landstingens roll av valkorporationer till första kammaren. Så länge landstingen äro valkorporationer för första kammaren måste landstingsvalen ägnas samma intresse som valen till andra kammaren. Och så länge första kammaren finns måste även den tagas i tjänst för en folklig reformpolitik.

Det är folket självt som skall sörja för att så sker. Efter den allmänna rösträttens införande beror det helt och hållet på folket självt hur det är ställt i landet. Erövringen av Sverige åt svenskarna kan ske med valsedeln. De som leva i betryck och otrygghet äro tillräckligt många för att samlade bestämma över landets politik. Vad som hittills förhindrat dem att så göra är slöheten och likgiltigheten. Där är den farligaste fienden till folkets väl. Det är den som hindrar oss att göra Sverige till det goda hemmet för alla svenskar. Det är en i djupaste mening fosterländsk gärning att krossa denna folkfiende.

Per Albin Hansson

Read Full Post »

Om svenskarnes lynne av Verner von Heidenstam

Svenskarne, skriver Johan Brovallius 1735, äro ”en Trumslagerisk Nation med Fattigdom, Ape-högfärd och Puttelkrämeri”. Vår litteratur vimlar av liknande utfall mot oss själva, och de mottagas alltid med öppen eller förtegen belåtenhet. Ingenting frukta svenskarne så mycket som att bli slagna på fingrarna med självöverskattning. Inom hela samtiden finns icke heller ett förnämare och mer vinnande folkdrag än denna nationella självironi. Hur på en gång blyg och stolt ter sig icke en sådan självförnekelse vid sidan av de andra nationernas förgudning av det inhemska! Ett sådant inåtseende öga öppnas först hos en hög och gammal kultur och under skeden, då ett folks förmåga att skärskåda sina egna Iyten och fördomar skärpes ända till ytterlighet, ja, till en tragiskt förstörande makt. Den svenska nationen liknar en vittberest gammal världsman, vilken varit med om allt och prövat allt. Han har mätt djupen i politikens orena flöden. Han har förbluffat Vatikanen med sina hermeliner och silverbjällror samt Versailles med sina älghudshandskar och kragstövlar. Han har ätit nådebröd hos sultanen och bjudit tyska borgare på springbrunnar av vin. Hans historia är brokigare än Karl Knutssons levnadssaga, och världsklok och allerfaren gnuggar han händerna och bugar och bugar. – Mina herrar, säger han till sina grannar, tilltro mig ingen betydelse. Jag är en gammal tok, och alla mina barn äro så fullkomligt obegåvade, att jag råkar i misstämning bara jag talar om dem. Jag begär ingenting, mina herrar, önskar ingenting, och ni skola därför inte heller begära något av mig!

Ett sådant självtvivel, hur vinnande det än kan synas, leder ofelbart till undergång. Väl kan ett mer storartat slut aldrig vänta ett gammalt folk än att med vetandets mogna frukter i knät och självanklagelsen på sin mun sluta ögat till sömnen; men det är livets lag att rygga tillbaka vid ättestupan, och svenskarnes Iynne är ännu för rikt på möjligheter att den genomskinligt kalla dager, i vilken de betrakta varandra, nödvändigt skulle vara höstens. Underskattandet av det inhemska har sin skugga och medför ett fördärvligt och löjligt överskattande av det främmande. Svenskarne förtiga artigt, att det utland, inför vilket de så gärna böja sina huvud, är ett Utopia, som endast finns till i deras egen självkritik. Skillnaden mellan Sverige och de stora kulturlanden är förnämligast en portmonnäfråga. De äga blott i massa vad vi äga styckevis. Där vi skjuta med en kanon, skjuta de med fem. Där vi ha en Berzelius, ha de två – och långa tider ingen. Frampressa ur de stora kulturlandens odling själva dess quinta essentia och pröva den vid sidan av det förnämsta, som vi under de sista tre hundra åren frambragt inom naturforskning, diktning och konst samt vid rådsbord och på slagfält! Jämförelsen utfaller icke till vårt men. Med sin eldsjäl är Tegnér såsom andlig typ ännu intressantare än Goethe, vilken väl är den metafysiska Iyrikens oomtvistade konung, men vilkens självbiografiska skrifter förblekna vid sidan av de tegnerska breven. Vilken ryktbarhet skulle icke omstråla Sergel, om han åtminstone bott med sin hushållerska vid Östergade! Endast på filosofiens byggnad saknas en svensk minnestavla, och likt italienarne ha vi i poeterna haft våra filosofer. Till och med den hetkindade Fredman, som väl aldrig drömt att eftervärlden skulle märka grubblarens panna under vinlövet, har med shakesperesk hand samlat sina epistlar till en världsåskådning. Våra yrkesfilosofer äro dilettanter och ingenting mer. Tidigt intvungna i ämbetsmannens rock, ha de aldrig vågat draga konsekvenserna, aldrig vågat uppställa ett subjektivt grundpåstående. De ha från början sett sig nödda till en dogmatisk kompromiss, som omöjliggör allt filosofiskt tänkande. Här står vi åter framför portmonnäfrågan. Den fylligare utveckling, som endast penningen och ett bredare personligt liv mäkta skänka, har endast sällan förunnats Sveriges söner. Vi få mindre döma svenskarne efter de skördade frukterna än efter den löftesgivande blomman. De stora kulturlanden besitta ej ett fullkomligare samhälle än vi, ej färre köpta röster och firade nollor, ej mindre av fåkunnighet och mörker. Våra städer överraska genom sin ordning. Våra sjukhus äro mönstergilla, våra kirurger stå på höjden av sin tid. Alla uppfinningar, alla kulturens yttre hjälpmedel ha vi förskaffat oss, och alla andliga strömningar äga vårt öra. Medkänslan för djuren, som närmast vilar på ett upplyst omdöme, står hos oss högre än på kontinenten, om också i fråga om slakt en låg grymhet ostraffad ännu är rådande. Låt vara att åtskilligt omkring oss synes lumpet och futtigt. När parisaren eller berlinaren äger vår självkritik, betraktar han dagens händelser med samma känsla, ty alla lokala intressestrider och vardagliga tilldragelser få oundgängligt samma tarvliga drag. Det finns ingen tid och ingen ort, där ej detta varit förhållandet. Vistelsen utomlands vederkvicker, emedan vi där bättre kunna avsöndra oss och bestämma över vår dag. Oinvigd i veckans småaktigheter märker resenären ej dessa. Han strövar kring bland samlingar och slott, bland bibliotek och teatrar och betraktar ett folks hela historiska liv i stället för det tillfälliga. Det är just hans främlingskap som öppnar den vida och imponerande överblicken. Res därför gärna och res så länge, att du vid hemkomsten likt Odyssevs icke igenkänner din egen fädernekust! Dess mäktigare skola linjerna Iyfta sig. Varför skulle också massor av hus, massor av droskor, massor av poliskonstaplar göra ett mer kulturellt intryck än t.ex. Linnés tysta Hammarby? Den andliga rangskillnaden mellan nationerna utjämnas allt mer men gapar i stället allt djupare mellan individerna. Det finns både Eldslandet och Hellas inom Stockholms tullar. Var helst du inrättar din kammare med dina böcker och dina papper, kan du lika väl känna dig i århundradets kulturcentrum som sutte du på hotel Continental vid Tuilerieträdgården.

Det är betecknande, att till folkhjälte icke korats den gamle kung Gösta, svensken av oblandat blod, befriaren, ”som hela vårt Sverige murat från grund och till tak”, utan Gustaf Adolf, den Iysande och mer kosmopolitiske triumfatorn, vilken stred och blödde utom rikets gräns. Den hemförda lagern synes svenskarne ypperst, och liksom schweizarne drogo bort för att vinna guld, gå nutidens svenskar till utlandet för att vinna rättvisa. Utlandet har upphöjts till högsta auktoritet, och dock veta vi alla, hur grunt ett främmande öga måste betrakta vårt inre liv och särskilt de yttringar därav, som samlas i skrift och bild. När för ett antal år sedan en svensk-fransk historiemålning belönades med ett högt utländskt pris, hälsades den här hemma med ett stormande jubel, i vilket några förståndiga invändningar spårlöst drunknade. Däremot hördes icke något dylikt folkjubel framför Rosens underbara ”Den förlorade sonen” och än mindre kring de många obetitlade konstnärer, vilka icke fått sina verk avstämplade utom riket. När Cederstroms ”Karl Xll:s likfärd~, vilken i kompositionens kraft närmar sig Höckerts ”Slottsbranden”, trots utländsk berömmelse möter köld, måste detta tillskrivas att ämnet av handlar svensk historia. Vilken ung flicka som helst kan spela Grieg, medan det finns djupt begåvade svenska tonsättare, som hon knappast känner till namnet. Om du frånser den dramatiska diktningen, sitta våra grannfolk för tillfället knappast med trumf ess i en enda givning. Vi stå dock mer okända för dem, än de inför oss. Till och med deras bästa huvud säga sig blott med svårighet läsa vart språk, medan även de dummaste svenskar obekymrat förstå deras bygdemål. Sverige blir en styvmoder mot sina egna för att visa sig dess givmildare mot främmande. Till och med den lille Francois Coppée har i ett svenskt blad utnämnts till mästare, och gömmer sig på en svensk badort en parisisk småborgare med sin feta älskarinna och kallar henne madam, tävlar hela societeten om sällheten att få Iysa med sin knaggliga ”frangska”. Allt sedan Lucidor har Sverige fött talanger utan att bekymra sig om deras växt, under det att vilken liten utlänning som helst överhöljs med hedersbetygelser och löjlig ära. Sverige omhuldar icke begåvningen utan stryper henne med skuggrädsla, avund och ämbetssysslor. Självunderskattandets röta breder sig vida. Det finns icke en avkrok i Europa, där fosterlandskärleken ligger så död bakom ihåliga ord som hos oss, och det finns ingen Medea, vilken har sin mördarekniv så sölad av egna söners hjärteblod som Sverige. På Norrlandsgatan flammar om aftnarna en praktig transparang med den odödliga påskriften: Utländska lumpaffären. Man liksom tycker sig känna hur mycket härligare de utländska lumporna måste vara än de föraktliga svenska. Samma transparang borde sättas ytterst på hamnpiren i Malmö för att säga den landstigande främlingen, vart han kommit.

Svenskarnes Iydnad för lagarna och deras sällsynta pliktkänsla göra dem gärna sedda, var helst de slå upp sina bopålar, och deras vördnad för ålderdomen leder tanken mot forntiden. Brist på konservatism är likväl det svenska Iynnets största svaghet. Liksom självkänslans slocknande är frånsidan av de mest vinnande egenskaper, så är också svenskarnes brist på konservatism frånsidan av deras mottaglighet och smidiga fattningsgåva. De sakna helt och hållet den konservatism, utan vilken ett folk aldrig kan göra en påtaglig insats i det allmänna kulturarbetet. Till och med Japan och Kina ha blott och bart genom sin oföränderlighet, åtminstone estetiskt, lämnat sin skärv. Svenskarnes ytterliga modernitet, deras rastlösa brådska att tillägna sig alla nyheter äro just egenskaper, som i våra dagar göra dem mer än rättvist obemärkta. De äro den germanska rasens mest kosmopolitiska och moderniserade nation. De synas därför lika alla andra. De äro en spegel, i vilken utlänningen dunklare eller tydligare igenkänner sig själv. Den djupa obestickliga utveckling inifrån, vilken för ett folk är lika fruktbringande som för individen och dagligen slår klingande mynt av Iynnets alla möjligheter, står dem ödesdigert fjärran.

Deras byggnader, deras seder och bruk sakna nationell prägel och beteckna blott summan av det för tillfället modernaste. I hela riket finns måhända icke en enda orörd byggnad från medeltiden, och en främling utan kunskaper skulle kunna anse Sverige för ett nytt land utan historia. Den allmänna storstadsstilen nedtränger med snabbhet till landsorten, bland vars nytimrade paradhus du svårligen skall kunna återfinna en liten småstad från din farmors förlovningsår. Res i stället till Danmark, och bakom de små fönsterrutorna, där de vita gardinerna och krukväxterna nyfiket skjutas åt sidan, framtitta vänliga, underbart gammalmodiga huvud med stärkt mössa och benat pannhår, och du skall förstå, att tidens hjul där rullat långsammare, och att det danska folklynnet, trots allt, i grunden är mer konservativt. Vill du höra munkarna sjunga mässan med samma ord och i samma tro som vore den heliga Birgitta ännu på vallfärd till Rom, behöver du endast begiva dig till Tyskland. Där kan du ännu få bäddas på gammaldags vis med ett bolster i stället för täcke, och där bjudas dig de mjöltunga rätter, på vilka ingen ätit sig sjuk i Sverige sedan din stamfars gravöl. Framför portvalvet till Stollberg, det sovande slottet i skogarna på Harz, vakta än i dag femtonhundratalets hillebardierer, och runt borgen ser du de bevarade medeltidsgator som du förgäves söker i Vadstena. I Lübeck träder du under den gamla stadsport, som ännu borde spegla sig i Norrström. Vill du pröva den klövjesadel, i vilken stolts jungfrun, kringsvärmad av stigmän, red till gillet, begiv dig till Tyrolen – och vill du skaka hand med själva stigmännen, då kan du träffa dem i det gamla kulturlandet Italien. Önskar du torka din kappa framför elden i kung Adils ryggåsstuga, då leder vägen upp till Norges konservativa odalmän. Kort och gott, söker du konservatism, så res vart dig Iyster, blott icke inom Sveriges gränser. Allt, som kan kallas modernt, särskilt allt, som kan öka bekvämligheten och Iyxen, tillägna sig svenskarne däremot med svindlande brådska. De äro kinkigare på tobak än paschorna i Stambul (Istanbul). De äro större vinkännare än provencalerne, och inga lorder kunna sakrikare bedöma en konjakssort än ett par stackars skuldsatta svenskar, vilka nyss lämnat föräldrahemmet.

Om denna modernitetsjakt ådagalägger brist på motståndskraft, är den, som antytt, dock så innerligt sammanvuxen med det svenska Iynnets yppersta egenskaper, att icke ens den mest ingående granskning skulle mäkta att till fylles särskilja skugga och Ijus. En nation, som genom sina regenter, sina långvariga krig och genom immigranter under århundraden stått i så livlig beröring med utlandet, kan icke bevara många särdrag, och påtagligen har motståndskraften likväl varit större än i förstone kan tyckas. Hur snabbt ursprungligheten uppblandas, visa oss närmast norrmännen, vilka genom sin konservatism och sitt avsöndrade läge visserligen nyss vid en för dem gynnsam tidpunkt skapat en nationell litteratur, men hos vilka beröringen med utlandet redan orsakar en märkbar förtunning och avmattning.

Hur ofta betecknas icke emellertid svenskarne såsom stillastående och konservativa! Denna villfarelse orsakas närmast av deras tillbakadragna tystlåtenhet. Svenskarne frukta nationellt offentligheten på samma sätt som denna fruktas av en bildad privatman, vilken kan tänka åtskilligt men sky att predika det på torget. Stockholm saknar än i dag ett intelligensblad, och tidningarna äro ingalunda ett uttryck för de bildades verkliga meningar. Spörj däremot mellan fyra ögon vid taffeln våra statsmän, våra lärda, våra konstnärer och talanger inom alla riktningar, och svaret får en helt annan klang av skepsis och fördomsfri uppfattning än när det uttalas till allmänheten. Svenskarnes höga upplysning är icke offentlig utan den är en offentlig hemlighet. Detta medför en nihilism och en demoraliserande dubbelhet, som erinra om förhållanden i despotiskt regerade land, och som utmynna i likgiltighet. Vem som helst vet, att det offentliga uttalandet om en fråga, en ny bok eller en tilldragelse har föga att skaffa med det, som man i själva verket tänker. Allting blir lika bra och lika dåligt, och blott det utländska har rang. Åter se vi här ett aristokratiskt drag, och åter se vi, hur lätt ett sådant förbleknar till en svaghet, som lämnar spelrum åt den lumpnaste egennytta och feghet. Denna ömsom klandervärda, ömsom världskloka och överlägsna tystnad måste mer än något annat göra oss svårförstådda inför yngre nationer, som ännu skriva på sin Atlantica.

Ingen missteckning kan vara grövre än den, vilken framställer svenskarne som skrytsamma pratmakare. Storordiga chauvinister bullra visserligen också i Sverige men icke bland de andligen framskjutna, som hos många andra folk, utan bland nollorna. Vill du höra en riktigt urmodig patriotisk gaskonad, res då till de stora kulturlanden! Till och med bland storhetstidens flygande fanor kännetecknas svenskarne av en viss tillbaka dragen och blyg tystlåtenhet. Den trycker sin stämpel på vårt liv och på våra nationella fester, vilka sakna poetisk djärvhet samt anordnas för ämbetsmannamässigt och fantasilöst och förfela därigenom sin verkan. Vi äro för blyga för att någon bland oss skulle våga uppträda med handlingar eller förslag, vilka kunde uppfattas som ett personligt jagande efter upp märksamhet. Därför blir allt för torrt och formellt. När Victor Hugo jordades, stod om natten hans kista under den napoleonska triumfbågen, omgiven av brinnande fyrfat. Vi däremot vågade nyligen icke ens resa en grift i Djursholms skogsdungar eller i vår stad åt en av våra avsomnade diktare. Vilken svårighet hade det varit att insamla hundra tusen kronor och bygga hans mausoleum under lindarna i Humlegården! Varför gjorde vi det icke? Därför att vi voro för blyga. Samma skygghet breder sig över vår politik och våra reformer. Vår modernitetsiver låter ingen känsla binda oss vid det gamla och hävdvunna, men vi hållas tillbaka av vår skygghet, stundom också av vår erfarenhet och skepsis, och det sammanhänger rent av med vår tillmötesgående hövlighet att vi ej gärna slå av varandra huvudet i onödan samt att reformernas man alltid först framträder i elfte timmen. Så har det varit från Engelbrekts dagar allt intill nu, och denna långsamhet, vilken rymt så mycken plikttrohet och heder men även själviskhet och gladlynt lojhet, är konservativ blott till skenet.

Icke heller äro svenskarne konungskt sinnade. De fasthålla vid ett monarkiskt statsskick, emedan det tills vidare synes dem ändamålsenligast, men de sakna den känsla för ”legitimiteten”, vilken väl måste anses som rätta märket på ett monarkistiskt Iynne. Statsvälvningen 1809 åsågs med största lugn, och ej långt efteråt valdes utan betänkligheter en utländsk revolutionsgeneral till konung. Under Sturarnes riksföreståndareskap hade vi repUblik, och efter det nattliga skottet vid Fredrikshald bultade åter republiken på rikets port. Den hängivenhet, som många svenska konungar förmått väcka, har påtagligen mer framkallats av deras personliga egenskaper än av kronans glans, och en andligt och kroppsligt underlägsen furste skulle än i dag möta samma ovilja som fordom Kristoffer av Bayern. Både i Danmark och Norge skymtas ofta bortom dagens fejder en naivare tillgivenhet för regenthuset såsom sådant än hos oss. Vid den senaste silverbröllopsfesten i Köpenhamn flammade på mången småborgares transparang ett: ”Gud välsigne vårt älskade kronprinspar!” Något dylikt skulle alldeles icke ligga för stockholmarne. En framstående norsk målare skildrade i våras i ett Stockholmsbrev en droskkusk, som ideligen talade om kungahusets medlemmar med titeln deras kungliga högheter o.s.v. Droskkusken var utan tvivel en förklädd kammarjunkare, ty utom vid tilltal användas dylika titlar endast inom hovkretsar och ej heller ständigt där, alldenstund den svenska hovetiketten är synnerligen otvungen och fri. Den, som söker en strängare, får uppvakta i Amalienborg. Dessa smådrag anföras endast för att påpeka, hur genomgående grannfolken missförstå svenskt Iynne och hur föga de känna det.

Med större fog kunna de kalla svenskarne ett ämbetsmannafolk, ty ämbetsmännen Iyfte redan tidigt huvudet högt och samlade makten på sitt bord. Till och med inom rent andliga uppgifter såsom inom forskning, vitterhet och konst medför en ämbetstitel än i dag en viss oantastlig auktoritet, som vore snillet ett givbart privilegium. Vad är då en ämbetsman? I vanliga fall en person som behöver en anställning för att kunna leva och följaktligen ingenting märkvärdigt. Emellertid kan den självdisciplin och måttfullhet, vartill han blir nödgad, omöjligt frånkännas civilisatorisk betydelse. Till och med i östligare riken, där han förvandlas till en blodsugare och ej ledes av skandinavens ansvarskänsla och i regeln omutbara hederlighet, fyller han en kulturell uppgift, som samtiden merendels underkänner. Det svenska ämbetsmannaväldet har utan tvivel varit både den naturligaste och för nationen gagneligaste bryggan från det förflutna till det kommande. Vill du emellertid beskåda riktigt ur modiga och glorvyrdiga (ärevördiga) ämbetsmän i peruk och talar, sök dem då ej längre i det moderna Sverige utan i de stora kulturlanden!

När historien rannsakar de meningsskiljaktigheter, som i följd av olika inre förhållanden trängt sig mellan de båda brödrafolken och som ingen unionsform kunnat förebygga, skall hon helt säkert medgiva, icke blott att statschefen utvecklat en större politisk skicklighet än kanske de nu levande i allmänhet till fylles förmå uppfatta, utan även att två folk, de många förflugna orden till trots, sällan mött varandra i en fejd med så mycken inre aktning och så pass ren sköld. Svenskarnes aristokratiska sinnelag har icke såsom norrmännens sammanfallit med tidens demokratiska, men detta är tillfälligt och får icke tydas som ett varsel om slocknande livskraft. Sverige har haft sitt tyska skede och sitt franska, men det halvt amerikanska, som under århundradets senare hälft gått över världen, kan i ett så motsatt Iynne som det svenska endast alstra en tistelskörd.

Den långa freden har förvandlat de krigiska svenskarne till köpmän med välståndet till mål. Välstånd, det är borgerlig epikureism. Tidningarna utvecklas mer och mer till affärsföretag, som spekulera i politiska konjunkturer. De beryktade riddarhustalen, vilka i sin retoriska ståt alltid buros av den svenska kärleken till det storslagna och upphöjda, ha tystnat. Adeln har blivit en borgarklass, hos vilken Iyxen icke längre med för någon trängtan till intellektuella förströelser. Sverige har hemfallit åt en materialism, vilken, blottad på allt idéinnehåll och på varje annan känsla än egennyttan, undergrävt vår auktoritet och vår sista återstod av självkänsla. Det blir för en sådan tid ett livsvillkor att arbeta på nationalkaraktärens och den fäderneärvda odlingens förfall. Materialismen söker hos de latinska folken en motvikt i det sköna, hos de germanska och anglosachsiska i fromleri. Också se vi, att i Amerika penningemarknadens hänsynslösaste hövdingar oftast äro pietister. Varken krig, envälde eller frihetstidens subsidier har vågat ett sådant anlopp mot vårt Iynne och våra kulturella traditioner som de senaste decenniernas förvärvs törst och fromleri. Sverige har förlorat sin blygsel inför framtiden, men det kommer en dag, då de kvarlämnade tidningspackorna brytas och historien sitter till doms, och då skall tilläventyrs en eller annan av mina herrars sonsöner icke finna någon avsevärd grund att påpeka släktskapen.

Sedan hedenhös voro svenskarne böjda för religiositet, om också reformationen hos dem liksom hos deras stamförvanter närmast var av sedlig och politisk natur. De i Sveriges hävder mest framskjutna religiösa personligheterna, såsom Birgitta, bröderna Petri och Swedenborg, bära dock alla det svenska draget av måttfulla kulturmänniskor, och de inkomna råa bildstormarne jagades ur landet. En Knox (Skottlands reformator) eller en Calvin skulle med sin mörka fanatism icke ha vunnit svenskarne. Det moderna fromleriet får därför ej till alla delar jämställas med ”den oskrymtade gudsfruktan~ hos våra fäder, vilken gärna såg ett filosofiskt arbete vid sidan av bibeln eller vilken i fall av verkligt bigotteri, såsom bland de olyckliga krigsfångarne i Ryssland, åtminstone icke valde en alltför avlägsen ståndpunkt från den allmänna bildningsgrad, vartill fäderneslandet då hunnit. Även minnas vi den ovilja och stränghet, med vilken Karl Xl och hans frejdade son från första stunden mötte den pietistiska rörelsen, och den senare var mot slutet av sitt växlingsrika liv på god väg att omdanas till tvivlare. På botten av protestantismen ligger en ovig träklubba, som i sekterismens hand visat sig tjänlig att svinga mot högre kulturella traditioner, men vilken de upplysta sällan nedlåtit sig att gripa. Den klubban passar illa i det svenska lejonets ramar. Ett geni kan möjligen bli katolik, läsare aldrig, och den ridderliga och aristokratiska färgen över svenskarnes inre och yttre liv kan aldrig sammansmälta med en åskådning som lämpar sig för de norska fjälldalarnes bondebefolkning eller Västerns farmare. Därför blir hos de bildade det moderna fromleriet ett avfall från svenskt Iynne. Eftersträva nutidens bildade svenskar ett religiöst formulerande av känslan, måste de samlas ungefär kring den Rydbergska ståndpunkten. Om pietismen har ett uppfostrande inflytande på de obildade, förvandlas den dock till ett förtryck, när den likt en kvav dunst från kojan och bönehuset stiger upp till de bildade och sätter de förra klassernas okunnighet till censor över en gammal nations förädlade odling. Alldenstund pietismen hos de djupare leden upprinner ur grubbleri och idéella krav, behövde den dock aldrig i och för sig bli en fiende till högre intellektuella värv utan kunde gott tänkas såsom dessas folkligare syster, så framt ej agitatorernas härsklystnad beredvilligt ledde floden över den naturliga strandbädden.

En tid som den beskrivna kan endast betrakta konsten med samma misstro som den, varmed glädjeflickan ser sig om efter prästen. Det närvarande är hos oss icke utan likheter med det trumpna tidevarv, som i England avlöste Shakesperes och Elisabets. I stället för att arbeta på smakens höjande sänker sig mången tidning under publikens nivå och vid makthåller det groll mot den inhemska konsten, vilket egentligen först frammanades under åttiotalets tvister, men vilket långt efter dessas bortdöende fortlever som en vana. Vill någon för närvarande kasta sig över ett konstverk med de orimligaste beskyllningar, kan han alltid räkna på ett tacksamt följe. Att vetenskapen står jämförelsevis skyddad, om också på långt när ej efter förtjänst uppskattad, beror uteslutande på dess mer ämbetsmannamässiga ställning. Visserligen har Svenska Akademien genom minnespenningar och gravstenar och genom hela sin ställning givit litteraturen en oundgänglig statlig bekräftelse och därvidlag varit till ett verkligt, erkännansvärt gagn, som vittnar om stiftarens blick för svenskt Iynne. Samma bekräftelse har Konstakademien förlänat de bildande konsterna. Lika fullt röjer sig mot alla estetiska skapelser ett skadeglatt hat, vilket urartar till pöbelaktig likgiltighet för allt djupare själsliv. Polemiska diktare ha beständigt mött motstånd i alla land. Garborg utropar mitt i det vittra Norge, att han icke kan leva annat än i en fjällhydda uppe vid snögränsen, och Kristiania målas av skriftställarne i färger, som icke väcka reslust. Björnson och Ibsen ha nödgats att tillbringa långa tider av sitt liv i fjärran land. Shelley, Byron och Heine dogo i landsflykt. En allvarligare inblick i det germanska och anglosachsiska sinnets hemligheter kan till och med skönja vissa sympatiska grunder för denna jungfruliga och till skuggrädsla stegrade ovilja mot våldsammare konst. Men allt detta räcker icke att förklara de närvarande förhållandena i Sverige. En sådan obeläsenhet, en sådan förkärlek för det medelmåttiga som hos våra bildade klasser återfinner man på sin höjd i det stora kulturlandet Tyskland – våra författares Kongo. Kanske återfinner man också något liknande inom många kretsar i de andra stora kulturlanden, men säkert icke hos något av våra grannfolk, och den plebejiska enfalden pryder icke förädlade germaner. Böcker och bilder kunna ej vara nog andefattigt släta och populära att icke överstiga den svenska publikens fattningsgåva, och en läsarevisa, sjungen av negrer, betecknar numera inför de aristokratiska svenskarne konstnjutningens höjd. Hade en ung, obekant svensk komponerat ”Valkyrian”, skulle han ofelbart omkomma i elände, så framt icke utlandet förbarmade sig eller han själv besutte formögenhet. Våra stora klassiska skalder ligga förgätna. Bellman lever endast på sina melodier, och nyare vitterhet och konst betraktas ungefär som en icke straffbar förbrytelse. Knappast något ådagalägger klarare än detta, med vilken hisnande snabbhet svenskarne i följd av sin brist på konservatism böjt sig under det införda dyrkandet av de materiella ”intressena” och hur instinktivt dessa intressen” frukta en återvaknande nationell självkänsla. Det nuvarande har sin närmaste förebild i frihetstiden, och liksom denna föll för en återväckt självkänsla, så skall också en gång vår tid förgöras av samma korrigerande makt.

Ovillkorligt framtränger emellertid i våra dagar den frågan: sakna svenskarne estetiskt sinne? Att deras ytterliga frivolitet i tal och skämt sedan gammalt har sin naturliga motvikt i kärleken till det sentimentala, då det gäller dikt och bild, bevisar ingenting; men väl finns förutsättningen till estetiskt sinne i den forntidsaktiga inbillningskraft, som varit själen i deras historia. Så snart gustavianerna återväckte nationens självkänsla, slog inbillningen på nytt i Ijusan låga, och tronföljarevalet i Örebro, vilket väl får betraktas som svenskarnes senaste historiska handling av nationell inbillningskraft, står vår tid ännu för nära att behöva bli den sista. Den inbillning, som tömmer sin styrka i handling, söker inga andra utvägar, men knappast hade svenskarne på allvar stuckit huggvärjan i skidan, innan hos dem uppblomstrade en vitterhet, vilken i oöversättlig och följaktligen av andra oförstådd Iyrisk skönhet vida överstiger allt vad våra grannfolk ännu haft att bjuda intill dag som är. Frånvaron av en fylligare dramatik är ingalunda ett tecken på bristande inbillning, ty en rörlig inbillning spränger snarare, liksom känslan och reflexionen, konstruktiva helhetsbilder. Också bär den svenska diktkonsten övervägande en ”fantastisk” prägel, och typiska äro en Almqvist och en Lidner, vilken senare förenar alla de tre väsentligaste kännemärkena: inbillningskraften, sentimentaliteten och formalismen. Låt oss däremot tillstå, att svenskarne sakna konstruktiv förmåga, och att detta möjligen står i för vantskap med deras brist på filosofi. Men månne icke betydelsen av det konstruktiva i allmänhet skattas för högt? Fransk smak och en förfinad kultur ha ingivit svenskarne en böjelse för formalism, som egentligen står i strid med deras rörliga inbillning. Vi träffa här ånyo en av de många motsägelserna. De flesta svenskar uppfatta icke konstverket som blott och bart ett medium utan som ett prydnadsting, vars värde ligger i den formella korrektheten. Särskilt har rimflätningen blivit allt för tvungen, ehuru svenskan därvidlag har mer att lära av befryndade språk än av avlägsnare och mer rimrika. Skriven av svensk hand skulle Peer Gynt anses vårdslös och formellt misslyckad, och endast därför att boken författats av en norrman kallas de många nyckfulla rimmen ”urkraftiga”. Allra minst ha vi någon grund att klaga på ”Stockholmsrim”, så länge vi med nöje läsa bygdemål. Det finns intet riksspråk för inbillning och känsla, och ”Stockholmsrim” ha sedan gammalt skrivits av stockholmarne. Det finns ej ens något skäl varför vi icke skulle återupptaga det vokala fornrimmet och än i dag med fiskaren vid Tynnelsö rimma ”Lerbak” och ”bispens fat”. Det tyska språkets yppersta diktverk äro sida efter sida så översållade med frankfurterrim och oäkta rim, att just dessa giva den egendomliga prägeln åt stilen. Är det icke svenskarne nog om de rimma jämbördigt med Goethe? Formell styrka det är pregnans! Dessa halvt skämtande ord äro mer än en polemisk snärt för dagen. Det må till och med ifrågasättas, om ett sparsammare bruk av rimmet ej skulle vara mer överensstämmande med modersmålets karaktär. Vårt brokiga Iynne skulle dock förneka sig självt, om det ej också länge sedan givit oss många både orimmade och underligt spunna dikter, vilka säga oss, att lämna svenskarne formalismens farvatten, så besitta också de en tillräckligt ”urkraftig” arm att styra efter ännu oupp tecknade stjärnor.

För hellener och romare uppenbarade sig den högsta landskapliga skönheten i den lummiga havsstranden. Långa tider förgingo, innan fjälltrakten förmådde ingiva annat än fasa, och först vår tid har ovan bergsstupornas hisnande prakt upptäckt stillhetens och den överjordiska klarhetens majestätiska skönhet, vid sidan av vilken havet med sin döda synrand och sin tunga luft faller till föga. Det svenska landskapet har alla trappsteg från hav till snöfjäll. Det är en lika brokig mosaik som det svenska Iynnet och lika svårt att överskåda i samlade linjer. Men märk missförhållandet mellan uppsvenskarnes håg för det storartade och det täcka, i oändliga enskildheter splittrade landskapet! Inbillningen söker på alla sätt överskyla denna tvedräkt. Furorna diktas skyhöga. Förvägna klippor hänga över dånande forsar, och skären, som skalden befolkar med mörka vikingagestalter, bli underliga öar utom civilisationens rå märken. Sin olustigaste uppsyn visar det svenska landskapet i disiga sommarhagar, då blåsten vänder löven aviga och markerna bli grå och liksom överyrda av allt det damm, vilket århundraden hopat i ämbets verk och spannmålsbodar. Det var bestämt på en sådan dag som gamle kung Gösta trätte om sina laxfisken.

Ingenting förkättra svenskarne dock så gärna som det nordiska klimatet. De växlande årstiderna bjuda en vederkvickelse och förströelse, som sydlänningen saknar, och vända vår uppmärksamhet mot naturen. Vi ömsa landskap och levnadsvanor fyra gånger om året utan att behöva förflytta oss, och vi vänja oss att granska himmel och luft. Skönast är senhösten, hemmets och det andliga arbetets årstid, då brasan brinner, då dagarna bli allt kortare, vägarna allt tystare, och då julgranarna tåga upp på torget. Det är årets högtidligaste och mest obeskrivliga stund, då den första snön börjar falla och hela folket bereder sig till den gamla midvintersfest, som mindre gäller den återvändande solen än den egna härden och känslan för själva det ärvda landet.

Det svenska Iynnet har i sin splittrade mängd av detaljer alltså likhet med landskapet. Medan våra grannfolk ofta kunnat karakteriseras i några få ord, är svenska Iynnets psykologi så fullt av motsättningar och så skiftande, att ingen någonsin Iyckats att sammanföra färgerna till en hel gjuten bild. Det enda nordiska folk, vars odling i många stycken kan upptaga en tävlan med den svenska, är de intellektuella och mer spekulativt anlagda danskarna, men deras yttre historia har icke samma äventyrliga resning och icke samma egendomliga särdrag som tidvis svenskarnes – den utländska beblandelsen till trots. Mörka och nedtryckande skuggor ruva över nutidens Sverige, men intet kan vara falskare än att lägga ett par decennier till grund för bedömandet av ett folk med tusenårig odling. Svenskarnes Iynne är dotter av en erövrare, som tagit sin brud i främmande land, och ögat skiftar från kallaste blågrått till den låga, vilken måste ha fladdrat i Aladdins lampa, när han Iyfte henne ur den underjordiska nischen för att med hennes bistånd varda sagornas hjälte. Ytterligheterna slingra sig om varandra som i Kaanan öknarna och vingårdarna och som taglet och guldet i Väringarnas (vikingar som slagit sig ned i Ryssland) mantelsnodd. Snikenhet och slösaktighet, världsklokhet och överdåd, tröghet och inbillning allt ligger det sida vid sida som i en gammal slottssamling hemförda konstverk och krigsbyten stå uppställda mitt bland stenyxor och flintspetsar från hedenhös. Du hinner knappast tillräkna svenskarne ett fel, innan du märker att det är en dygd, och knappast en förtjänst, innan du upptäcker, att den är ett Iyte. Detta Iynne avskuddar dock aldrig den utländska på klädseln mer än en gång och visar sig aldrig i full nationell självständighet mer än en gång: det är i karolinernas tid, och därför är denna i ännu mycket högre grad än det trettioåriga krigets förtjänt att utforskas, vördas och besjungas.

Sådant svenskarnes Iynne gestaltat sig, är det Skandinaviens rikaste och intressantaste – ehuru underskattat av grannfolken och förnekat av sin egen tunga.

Verner von Heidenstam (1896)

Read Full Post »

Fosterlandskärlek av Helena Nyblom

De olika nationerna inom mänskligheten bilda liksom större och mindre familjer, mer eller mindre besläktade med varandra. De olika raserna, nordens och söderns folk, hava visserligen en hel del allmänt mänskligt gemensamt, men äro dock varandra i mångt och mycket så olika att man stundom knappast skulle kunna tro, att de alla voro födda och levde på samma planet.

Liksom inom ett land de olika familjerna och släktena hålla ihop sins emellan, så hava mänsklighetens stora familjer, nationerna, många djupa rötter och starka band, som förena deras medlemmar. Att vara födda under samma naturförhållanden, äga samma minnen, samma behov, dela samma faror och samma fröjder, binder människorna på ett särskilt sätt samman med varandra.

Intet under därför att varje folk älskar sitt land, liksom en familj älskar ett gammalt fädernehem. ”Varje fågel älskar sitt bo”, säger ordspråket, och hur mycket man än kan längta ut för att få se nya syner och uppleva nya händelser, så längtar man dock alltid tillika tillbaka till hemmet. ”Borta är bra, men hemma är bäst”, säger ett annat ordspråk. Denna kärlek till jorden, där man är född till den natur, vari man från sin första barndom har levat, hur arm den än må vara, hör inte till de ting, som kunna förklaras, och skall icke heller förklaras. Det bästa låter sig nästan aldrig förklaras, då det icke är en förståndets sak, utan något stort och hemlighetsfullt, som tager hela vår varelse i anspråk.

Fosterlandskärleken är ett av dessa oförklarliga ting, som vi känna hos oss själva och se hos andra. Den är en av dessa sköna orimligheter, varav livet är så fullt. – Vi älska vårt land, icke därför att det är bättre, vackrare, mäktigare än andra länder, utan helt enkelt därför, att det är vårt fosterland. Kärleken är alltid något gott, om kärleken är av det rätta slaget, men man kan också älska dumt och olycksbringande, och liksom man kan älska sina barn på ett oriktigt och fördärvligt sätt, så kan man också älska sitt fosterland så, att man därmed gör detsamma föga heder. Skillnaden mellan att älska bra och att älska dumt är den, att om man älskar dumt så tycker man om allt hos den man älskar, också hans fel och synder. – Man tycker, att han är fullkomlig sådan som han är. Men älskar man en människa på det rätta sättet, så älskar man hans möjligheter, det bästa hos honom. Man tror icke, att han är bättre och klokare än alla andra, men man önskar, att han måtte komma att nå det bästa. På samma sätt är det med fosterlandskärleken.

Vi få inte tro, att vårt fosterland i ett och allt står över alla andra länder, men vi böra önska och sträva efter att det städse måtte gå framåt.

Så snart en människa är nöjd med sig själv, är detta ett tecken, som tyder på, att det är slut med hennes utveckling. Endast den ständiga längtan mot något framför en är det säkra medlet att ej stå stilla och det säkra tecknet på tillväxt.

Men vi människor äro nu en gång gärna benägna att gå till överdrift. Antingen avguda vi eller förakta vi vårt eget. Det finns människor, som skämmas för sina fattiga föräldrar, och det finns människor, som inte bry sig ett dugg om sitt fosterland. Hos svenskarna är det till och med en ganska vanlig svaghet att så mycket värdera allt som kommer utifrån, att man inte ens vågar berömma eller glädja sig över vad en svensk man uträttat, förr än han fått sitt namn omtalat i andra länder. Sedan lång tid tillbaka har det varit svenskarnas lust och längtan att antaga främmande seder och moder, sinsemellan begagna sig av utländska språk – såsom när det franska samtalsspråket en lång tid var rådande i de högre kretsar na och vid hovet. Och detta har icke så mycket berott på något djupare studium av främmande folkslags större bildning, utan snarare på ett ungdomligt efterapande av de större nationernas sätt att uppträda.

Medan våra grannar, norrmännen och danskarna, aldrig finna något överträffa eller ens gå upp emot vad de själva åstadkomma, så gå svenskarna till en underlig överdrift i att hövligt beundra allt vad andra ha, på samma gång som de tänka ringa om sitt eget. Detta är en egendomlig sorts fosterlandskärlek eller rättare, det är inte någon fosterlandskärlek alls. Ett sådant kritiserande av ens eget är som när en husfader i en borgarfamilj jämt och samt ger tillkänna sitt missnöje över allting i hemmet. ”Varför ha inte vi en sådan soppa som barons eller sådant vin som grevens?” ”Och varför sitter jag inte i en röd sammetsstol liksom kronprinsen, utan i min gamla rankiga gungstol? Och varför ha inte min hustru och mina döttrar nya pariserhattar?” – Man kunde ge en sådan man till svar: ”på den grund, att det varken skulle passa för dig eller de dina, varken för dina inkomster eller utgifter.” Och detta slags svenskar, vilka ständigt löpa efter de stora nationernas yttre former utan att bry sig om att tänka på deras innebörd, till dem skulle man också vilja säga: ”Det är bäst att rätta munnen efter matsäck en. Till ett litet bröd en liten korg.”

Men finns det en stor mängd svenskar, som leva i blind beundran för allt som utlandet har att uppvisa, så finns det också ett annat slag, sådana som finna allt svenskt vara det bästa och det enda saliggörande på jorden. De förstnämnda tala ej mycket om sin fosterlandskänsla. – De senare det desto mera. De hålla så fast vid allt vad de en gång hava och som de vant sig vid, att de anse det vara nästan en hädelse, om någon skulle vilja föra in något nytt och okänt i deras svenska hem och deras svenska med vetande. De likna den gamla engelska damen, som inrättat sitt levnadssätt efter klockan i den småstad, där hon bodde, och som var så van att äta frukost kl. 8, mellanmål kl. 12 och middag kl. 6, att om någon hade föreslagit henne att flytta fram dessa tider en halv timme, så hade hon ansett detta vara det samma som att ”fresta gud”. Dessa ärkesvenska svenskar jämföra allt som de händelsevis se och uppleva utomlands med svenska förhållanden och finna alltid och ofelbart, att de senare äga före träde. – Rom och Paris äro ingenting emot Stockholm och Göteborg. Egyptens pyramider kunna icke alls gå upp emot Uppsala domkyrka, och ett besök på Akropolis kan dock, när allt kommer omkring, inte uppväga en middag på Hasselbacken. Sådana svenskar tala om ”svensk heder”, svensk ära”, ”gammalsvensk trofasthet, mannamod och urkraft”, som hade konungariket Sverige tagit patent på alla mänsklighetens solidaste dygder och satt sin stämpel på dem. Allt som inte är svenskt är för dem misstänkt, och det skulle aldrig falla dem in att öppet och varmt ge till känna sin beundran däröver.

Det finnes ju också sådana familjer, vilkas medlemmar aldrig kunna beundra eller prisa något, som andra äga eller göra. Allt vad som tillhör dem själva är underbart värdefullt och beundransvärt. Om det så också vore den skräpigaste gamla flottiga soffkudde, så förstå de att beskriva den som ett konstverk, om den bara äges utav dem själva eller är för färdigad av någon utav denna utvalda familjs medlemmar. Vad denna familjs far eller mor, tant eller farbror, bror eller syster, son eller dotter har gjort, är helt enkelt fullkomligt – endast och allenast därför att de hava gjort det. De omgiva sig själva med ett sådant rökelsemoln av självförgudning, att de inte alls lägga märke till de ironiska och skrattlystna minerna hos de utomstående, för vilka denna fullkomliga familj alldeles icke förefaller så fullkomlig. Jag kommer ihåg, att jag som helt liten under ett besök hos en vän på hans födelsedag träffade en liten pojke som, vad man än visade honom, sade: ”Nej det tycker jag inte om” eller ”Det har jag mycket bättre själv!” Då man till sist frågade honom om orsaken till att han rakt inte tyckte om någonting, svarade han: ”Mor har sagt, att man inte får vara avundsjuk”. Det var hans uppfattning av att vara nöjd med sitt eget.

Det underliga är, att de svenskar som hava denna självbelåtna fosterlandskärlek, egentligen icke ha någon vidare blick för det bästa Sverige äger och icke förstå alla möjligheterna för dess utveckling. Deras fosterlandskärlek består i ett visst program, på vilket är uppfört först och främst namnen på en del svenska konungar – vilkas bragder de till den grad skryta över, att man nästan får intrycket av att det är de själva, som utfört dem – därnäst en del föråldrade svenska institutioner, vissa nationalrätter, som andra dödliga ha svårt att smälta, och så ett recept på vissa manliga dygder, vilka berömmas såsom varande särskilt svensk egendom. – Detta program gå nu dessa patrioter och vifta med i tid och otid till stor förargelse för alla som de slå på näsan därmed.

Den sanna fosterlandskärleken består dock varken i att ständigt hacka på, eller i att endast avguda sitt eget, den ligger varken i att vilja förändra allt bestående eller i att sätta sig emot allt nytt. Man skall älska sitt land på samma sätt som man älskar sin son, inte så att man tror, att han är bättre än alla andra, men man älskar sin egen son mer än någon annans, – man känner honom bättre och förstår bättre hans möjligheter och därför hoppas man, hoppas i det längsta, att dessa möjligheter må kunna utvecklas till det bästa.

I en familj är det så, att barnen erhålla intryck dels från hemmet och dels utifrån. Genom växelverkan mellan dessa intryck skapas så småningom personligheten – Ett land får likaledes sina intryck dels från vad som försiggår och har försiggått inom dess egna gränser, dels från vad som bringas det utifrån.

När man följer en familjs utveckling i många led, så är det inte alltid sagt, att det nuvarande släktledet har utmärkt sig mest. Det kan finnas gärningar långt tillbaka i tiden, som förfäderna ha utfört och som äro långt mer värda att upptagas och efterföljas än vad som föräldrarna kun na ha uträttat. – Våra förfäder äro många. De gå ända upp till världens skapelse, och vad våra svenska förfäder angår, så ha de varit av många slag. Vikingar och slagskämpar ha varit våra fäder. S t Erik och Sten Sture, Linné och John Ericsson voro svenske män. Våra fäder ha flackat världen runt och de hava röjt skog och brutit bygd här hemma. De ha utmärkt sig genom allt slags andligt och kroppsligt arbete och de ha gjort sig skyldiga till många stora synder och dumheter. – Man får lov att välja bland sina fäder, liksom man väljer bland sina samtida landsmän, vilka av dem som särskilt kunna tjäna en till exempel och föredöme. När diktarna sjunga om ”gamla goda tider” och ”tider av ära och kraft” o.s.v., så är det endast tomma ord, ty sådana tider har det aldrig funnits och de komma troligen aldrig. Människorna likna alltid sig själva. Goda och dåliga, pålitliga och opålitliga, kloka och framfusiga, fromma och självsäkra människor ha alltid funnits till, och i samlivet med varandra ha de vävt den underbara väv som heter historien. Om vi skola lära oss älska och draga nytta av vårt fäderneslands historia, så få vi inte läsa den med blid avgudning för allt, vad den har att meddela.

Ett lands historia går, liksom en människas, aldrig den raka vägen rätt fram till målet, utan i zigzag – ofta mycket nära dikeskanten, ja somliga tider nedstjälpt i diket, men den går dock framåt, och det gäller för en människa att lära sig något av den färd hon gjort och av den färd hennes fosterland gjort. Är det mycket som under vägen blivit borttappat i diket, så finnes det nog också mycket som är värt att upphämtas och tillvaratagas, och i fyllan och villan kan det till och med gå en som det gick bonden vilken lade köpesumman för oxarna mellan pannkakorna och åt upp den. Att hålla på gamla goda seder, det är en del av fosterlandskärleken, som det är väl värt att taga vara på.

Här finns nu lärda och bildade män, som i fruktan för att all gammal slöjd och alla gamla konstminnen skola försvinna ur landet, taga reda på dem och samla dem i muséerna. Men först och främst borde folket självt hålla sina gamla minnen i ära. De tala bättre än många ord om en tid, då svenska folket älskade att skapa något vackert och gav sig ro till att med sina egna händers arbete, pryda och glädja hemmet. De minnen vi äga i våra fäders vapen och husgeråd, dräkter och konstverk, utgöra en svensk historia, som kan upplysa oss lika mycket om olika tiders behov och förmåga och om vårt lands utveckling, som någonsin den politiska historien i en bok, skriven långt efter de bragder den omtalar.

Om det svenska folket något bättre höll fast vid gamla seder och bruk, skulle det också därigenom visa en verklig och levande fosterlandskärlek, och genom att taga reda på vad som ligger i namnen på gamla högtider skulle man lära sig förstå, vilken betydelse de haft, och kunnla lägga ett djupare och vackrare innehåll i dem, än nu då så mycket gammalt blott upprepas som en tom form.

Att hålla fast vid sitt eget är icke att utestänga inflytelser utifrån, men svaga personligheter ha lätt för att uppgiva sig själva och ideligen endast efterapa andra. Det rätta blir dock alltid att hålla fast vid sin egen personlighet, men tillika rikta och utveckla den genom att lära känna och förstå andra personligheter.

Hur mycket vi än må hålla av vårt eget land, så hindrar det dock ej, att vi gärna taga reda på vad andra folk ha att lära oss, då ju all god lärdom som vi hämta hem, kommer vårt eget land till godo. Vi måste komma ihåg, att då vi ännu levde i den vildaste hedendom, hade söderns folk redan i många århundraden varit kristna, och då vi började att idka konst och vetenskap, hade redan konsten och vetenskapen haft mäktiga målsmän i andra, Iyckligare utrustade länder. Därför är det inte lönt att vi göra oss för viktiga, utan vi må lära oss att ödmjukt Iyssna till och söka uppfatta vad våra äldre bröder inom mänskligheten kunna ha att säga oss. Att lära och förstå är något helt annat än att ytligt efterapa. Det är därför alltid bra och nyttigt, om vi svenskar, vilkas språk så få kunna tala, kunde få tillfälle att lära oss åtminstone ett av de stora kulturspråken. Det är som att lägga en brygga över havet och skaffa sig tillträde till det gamla, bildade Europa. Meningen är ju dock, att vi med allt som vi få utifrån skulle tjäna vårt eget fosterland. Liksom det finnes många växter, som vi begagna till vår föda, vilka icke finnas hos oss, och många varor, som vi behöva för vår nödtorft, vilka komma till oss från andra länder, så erhålla vi också en ständig tillströmning utifrån av tankar och andligt arbete, som ingår i vårt dagliga liv och som det är vår pllkt att taga vara på. Det gäller endast här som överallt – att välja! Man köper sig ju icke tyg till en dräkt utan att först ha undersökt om det är god vara, ser ut att hålla bra och har en färg, som man tycker om. Med samma omsorg böra vi undersöka de nya och främmande tankar, som komma till oss från andra folk. Det är inte allt guld som glimmar, och lika inskränkt som det är att förakta allt gammalt, lika kortsynt är det att genast nappa på allt nytt. Hela vår uppfostran ligger i att välja det bästa utav allt det myckna som erbjudes oss, och det kan man endast efter att hava gjort en noggrann undersökning och jämförelse och genom att är ligt sträva efter det rätta.

Det är en mycket gängse föreställning att fosterlandskärlekens högsta uttryck ligger i att kunna slåss och vara villig att dö för sitt land. Sedan gammalt hava krigarens ära och hjältens mod varit omstrålade med ett Ijus, varmed intet annat kunnat jämföras. Den sällsamma glans, som alltid följer med det starkt i ögonen fallande, är ju alltid lättast att uppfatta. Att en man försvarar sitt land och faller i kampen för detta, det är dock, när allt kommer omkring, en ganska naturlig sak. Om rövare och mördare skulle bryta sig in i ett hus för att förgöra en familj, skulle man dock anse den husfader för en stor stackare, som ej vågade sitt liv för att försvara hustru och barn. När det gäller ens vara eller icke vara, är självförsvar så naturligt, att det skulle vara långt svårare att Iyda en lag, som förbjöd självförsvar, än en lag, som tillåter det. Men om nu en fader för att försvara sin familj blir tvungen att skjuta de rövare, som vilja tillintet göra den, så finns det dock ingen anledning till att med höga jubelrop och glädjeutbrott framvisa missdådarnas döda kroppar, och att hälsa deras baneman som en särdeles beundransvärd hjälte. Det kan ofta hända, att en ung man i vardagslag är allt annat än en god äkta man och en kärleksfull fader – ja, han kanske till och med är en ganska elak och hård man, en drinkare och slösare. Men komma inbrottstjuvar för att taga hans hus och ägodelar, då kan det väl hända, att han kan visa stort mod och våga sitt liv för att rädda vad som är hans. På samma sätt kunna många under fredstider vara mycket dåliga fosterlandsvänner, d.v.s. göra sitt fosterland bra liten nytta, men om fienden skulle rycka in i Sverige, skulle de kanske gripas av mannamod och våga sitt liv för att värna det. Det är intet tvivel om att det är var och ens plikt att försvara sitt land, men en så beundransvärd dygd kan man just ej kalla det. Det faller av sig självt. Men lika litet som man bör tåla, att ogärningsmän göra inbrott i ens hus, lika litet skall man väl tillåta, att ens egen släkt gör våld på andras egendom. Man har ej minsta rätt att ursäkta ett anfall på andras till hörighet, på grund av att det är ens egen släkt, som begår ett brott. Ett anfallskrig är alltid ett brott, ett av de största som mänskligheten kan be gå; det kommer då ej blott an på att mörda en eller ett dussin människor, men det gäller att döda och stympa tusenden av landets unga män, att spränga familjerna, tillintetgöra jordens växtlighet, bringa råhet och laster av alla slag in över oskyldiga och i ett och allt trampa alla mänskliga och kristliga begrepp om rätt och orätt under fötterna. Det land som griper till vapen för annat än självförsvar, ställer sig moraliskt i bredd med den uslaste stråtrövare.

Kroppsligt mod har nu en gång fått ett större rykte om sig än moraliskt mod och tålamod, och dock har det sista ett så oändligt mycket större värde. Det är så mycket svårare och behöver så mycket längre tid. En man får kanske aldrig tillfälle att rädda sin hustrus och sina barns liv, men han har varje dag tillfälle att arbeta för dem, att hjälpa och trösta dem och att göra livet Iyckligare för dem. Det kan, Gud ske lov, gå en människoålder utan att ett land har att utkämpa något försvarskrig, men skulle då ett sådant lands män och kvinnor ej ha tillfälle att under sin livstid visa sin kärlek till sitt land i annat än en upprepad lovsång över sina avlidna monarkers krigsbragder och ett ständigt upprepande av de namn, som i fredstid gjort Sverige ära? Naturligtvis kan varje svensk man och kvinna älska sitt fosterland, icke blott genom att citera vers och prosa om fosterlandets förtjänster, utan genom att ägna det sitt arbete, sitt dagliga vardagsarbete. Om människorna aldrig hade lust till att orättvist begära sin nästas gods, så skulle tjuvnad och röveri aldrig uppstå, och om folken ej hade en orättvis lust att plundra och råna varandra som rövare, så skulle krig aldrig fördärva människorna. Varje förbättring går ut, icke från samhället, utan från den enskilde. Om var och en i sin stad ville göra sitt för att bli en bra människa, så skulle han därigenom på bästa sätt tjäna sitt fosterland, ty alla hans goda egenskaper skulle då dagligen och stundeligen bliva hans fosterland till gagn. Ordspråket säger så sant, att ”om var man ville sopa rent för sin egen dörr, så skulle gatan bli ren”. Det är emellertid lika vanligt nu som det alltid varit, att den, som endast har fått en talang, tycker, att det är för litet att göra något av, och går och gräver ned den i jorden. Och dock är det i förvaltandet av det lilla som verkligt mod och tålamod visa sig.

Jag såg en gång nere i Småland någonting som jag måste tala om. Det var mitt inne i en av Smålands fattigaste och dystraste skogar, där en sumpig mark var beväxt med risiga buskar och där sega, hopväxta barr träd stodo tätt mellan stenrösena. Mitt i denna ödemark låg ett litet torp, och runt omkring torpet var jorden avröjd på ett ganska stort område. Träden voro fällda, sönderhuggna och med stor omsorg upplagda i de nättaste vedstaplar. Marken var svedjad, och man såg hur längre bort svedjelandet rökte för att erövra mera land åt odlingen. På den redan upplöjda jorden stodo potatisen och havren grön, sådda i små fyrkanter, och närmast torpet var en liten trädgård med blommor och köksväxter. Allt var ordnat med en så ovanlig omsorg och hemtrevnad, att man genast greps av en glad beundran för den som med tålamod och arbete hade förstått att skapa åt sig en sådan härlig fläck mitt inne i ödemarken. Min reskamrat pekade på en man som gick och samlade upp grenar i svedjelandet. ”Där går han som med egna händer utfört allt detta”, sade hon. Han gick så underligt släpande. Mannen var en krympling. Med mycket besvär kunde han släpa benen efter sig, och de förvridna, knotiga armarna voro inte stort mera välformade än de torra grenar, som han bar på. Jag kände ett verkligt jubel, då jag såg honom. Det var den mänskliga viljans kraft att övervinna och hålla ut, och tålamodets seger Iyste runt omkring honom. En sådan man kallar jag en fosterlandsvän, en god och äkta svensk man, och säkert har han genom att uppodla denna lilla bit utav den svenska jorden gjort sitt fosterland en större tjänst än om han hade n tagit en hel provins av ett främmande land.

Sverige är ett så vackert land, men det kunde bliva ännu mycket vackrare, om var och en, som hade ett stycke av den svenska jorden att sköta, ville göra det med vördnad för vad denna jord kan bära och icke blott till egen fördel nedhugga skogarna och utarma jorden för att sedan lämna den som en rik man. Svenskarna äro ett så vaket och begåvat folk. De ha så lätt för många saker, nästan för lätt, men därför taga de också allting så lätt. Om de ville odla sig själva så som de skulle kunna göra det, så skulle det knappast finnas något område, där inte svenska män och kvinnor skulle kunna åstadkomma ett gott och vackert arbete. Men för att göra framsteg får man inte vara alltför belåten med sig själv och inte heller tänka allt för lågt om sig själv. I synnerhet får man rätt ofta tänka på att man är skyldig sitt fosterland att betala skatt, icke endast den skatt som staten fordrar av våra inkomster, men också den skatt, som fordras av de gåvor som äro betrodda envar av oss. Och det finns ingen så ringa, som icke på något sätt, genom ord eller handling, genom att arbeta eller lida med mod och tålamod, kan göra sitt land heder och därigenom visa den bästa arten av fosterlandskärlek.

Helena Nyblom (1898)

Read Full Post »